Att normalisera våldtäktskultur

Det finns mycket jag kan bli upprörd över, jag har temperament, men när sexism försvaras med att det är ett ”skämt” och att man är lättkränkt, då kokar det över. Låt oss spola tillbaks lite. Igår såg jag en bild i Facebook-gruppen Finlandssvenska feminister (gå med där om ni är intresserade av feminism, grym grupp!) som fick mig att bli både paff och äcklad, nämligen den här:

Foto: Sanna Laakso

Det här är alltså kondomer på Tallink Siljas båt Baltic Princess. ”I recycle girls”. Så osmakligt så jag spyr lite. Det blev ett jäkla liv om detta i sociala medier, åtminstone Aftonbladet, Vasabladet och Yle skrev om detta. Jag satt och läste kommentarer till artiklarna, och det fanns ju såklart en del ”men höhöhöhöhöh lättkränkta människor, det är ju bara ett skämt, skaffa lite humor”-kommentarer (mestadels från män, who would of thought…). Den allra vidrigaste kondomen of them all är ju såklart ”I recycle girls”.

Vad sänder dessa kondomer ut för signaler, och vad är problemet med dessa uttryck? För det första – kvinnor blir objekt. Igen. Återvinning har med sopor att göra, inte människor. För det andra – det normaliserar den så kallade våldtäktskulturen. Våldtäktskultur är kort förklarat rädslan för att bli utsatt för sexuella trakasserier, som många kvinnor lever med dagligen. Hur många gånger har man inte gått hem från krogen och fått hjärtat i halsgropen när man sett en man komma gående bakom en snabbt? Jag har gått med nycklar mellan knogarna hur många gånger som helst och pratat i telefon med kompisar, sambo och så vidare. Jag har andats ut när jag kommit innanför lägenhetsdörren, när jag vet att jag är säker.

Jag har blivit livrädd i mitt nuvarande jobb som tidningsbud om jag har fyllt på tidningar utanför bilen och fulla människor har kommit mot bilen och visslat mot en. För att jag lever i en rädsla för att bli våldtagen, för att någon ska ta sig friheten att göra mig till ett objekt och göra något emot min vilja. Hur ofta läser man inte i tidningar och inlägg på Facebook om att våldtäktsdomar har lagts ner på grund av brist på bevis, eller att förövaren fått samhällstjänst och villkorligt fängelse? Dessa små ”skämt” normaliserar just detta, att man inte tar en kvinnas upplevelser och ord på allvar. Allt från att nån random främling tafsar på krogen, och rättfärdigar det med att det var på skoj, eller att de tycker man är otacksam och blir förbannade? Excuse me, men vem är det som ska vara förbannad egentligen? Det blir många bäckar små, från dessa små skämt, till att män tafsar på krogen, och till slut att kvinnor blir våldtagna, för att kvinnor blir sedda som objekt, fritt fram för män att göra vad de vill med.

Nästa gång det skrattas åt ett sexistiskt skämt (vilket kön som än gör det), tänk ett steg längre. Medhållet bidrar till objektifieringen av kvinnor och till våldtäktskulturen, hur litet det än må vara. De män som blir kränkta över detta och tycker det är en tramsig sak att reagera på: ni har inget tolkningsföreträde i denna frågan, ni är inte den utsatta gruppen. För att komma någonstans måste man ifrågasätta, även om det är ”skämt”-kondomer det handlar om.

21 dagar

IMG_6846

Så länge har det gått sedan jag bloggade sist. Alltså, tre veckor. Hur gick det till? Kliché på gång, men det känns som om det var i förrgår som jag bloggade sist, samtidigt som det känns som om det var flera år sedan… Konstigt hur det där är. Vet inte om man kan säga att jag har haft lite bloggtorka, eftersom jag flera gånger suttit med datorn i knät, inloggad på bloggen och haft ett tomt inlägg framför mig. Försökt få ord på mina tankar, men det har varit helt blockerat i huvudet.

När jag tänker efter har jag inte mått så bra, varken mentalt eller fysiskt de senaste veckorna, jag har haft en ständigt gnagande oro i magen, jobbat sjukt mycket, dessutom har jag känt mig sådär jobbigt omotiverad till allt. Samtidigt som min rygg och nacke har varit en pain in the ass, rent ut sagt. Vi fick hem våra nya säng för ungefär en månad sedan, och madrassen är nästan lite väl hård för min svankiga rygg, så det har varit ett litet orosmoment också. Det har medfört till att jag bara kan sova på sidan (jag sover bäst på rygg eller mage), och sover jag mer än sju-åtta timmar så vaknar jag med ett sånt jäkla ryggont att jag nästan ramlar omkull när jag böjer mig fram, det är som om ryggen är helt borta när jag vaknar. Sjukt läskigt.

Men, å andra sidan så löser allt sig. Ungefär samtidigt som vi fick hem vår nya säng, så kom även vår nya soffa, och den älskar vi! Vi har en ny, fräsch säng, och IKEA har tre månaders retur- och bytesrätt, så om ryggen inte blir bättre så får vi ta och byta ut den nuvarande madrassen mot en mjukare. Dessutom har jag äntligen benat ut ett träningsschema åt mig själv och börjat träna igen, och hoppas att en viktnedgång och starkare muskler kommer hjälpa till att lösa mina ryggproblem, eventuellt ska jag också besöka en kiropraktor och knäcka loss spänningar, samt börja gå till en massör några gånger i månaden, kanske. Det är i framtiden, tills dess – har ni någon bra kiropraktor och massör i Vasa att rekommendera? Let me know i kommentarsfältet så blir jag superglad.

Nu ska jag sluta babbla på här, bloggtorkan är över och jag känner mig mer motiverad än på länge. Hej hopp nu kör vi! Ha en fantastisk onsdag, så hörs vi snart igen! ♥

IMG_1828
Här var jag glad, den här bilden är från början av 2015, ungefär ett år sedan. Sniff är ju söt också ♥

Helt borta

Hej på er. Jag ber åter igen om ursäkt om min obefintliga uppdatering, livet är som en berg- och dalbana just nu, det är tungt. Jag har en vän som fryser ut mig, ignorerar mina samtal, meddelanden, det gör så himla ont. Varför vuxna människor så? Säg det direkt till mig om det är något som inte passar sig, hellre det än den här vidriga behandlingen.

Och som om det inte vore nog så har min morfar under en längre tid varit sjuk, och blivit sämre snabbt. Det var först säkert att det var Parkinsons sjukdom som drabbat honom, men efter lite undersökningar så har de kommit fram till att han har Lewys kroppsdemens, en ovanlig sjukdom som påminner väldigt mycket om Parkinsons, men som är värre. Han har fått fel medicinering (eftersom läkaren trott han haft Parkinsons) och blivit allmänt förvirrad, nu ligger han på en avdelning på sjukhuset och vet knappt var han är. Jag är så himla ledsen över allt det här.

Eftersom Lewys kroppsdemens är så ovanlig, så finns det inte så mycket forskning om den på nätet. Tro mig, det finns nog inte en i familjen som inte googlat sönder datorn i hopp om att hitta något om sjukdomen.

Men hörni, vet ni vad det sjukaste är? Läkaren de har haft i det här ärendet har inte träffat mormor och morfar en enda gång när de velat ändra på medicineringen, utan ändrat hejvilt på medicinerna via telefon. Utan att ens ha sett hur morfar har blivit och vad medicinerna gör åt honom. Momma har ju förstås bara lytt order från läkaren, man ska ju kunna lita på dem. Kan man anmäla sånt här till patientombudsmannen? Borde inte läkaren träffa en patient som har en sån här sorts sjukdom, eller har jag helt fel? Momma har skött om honom hemma så länge hon orkat, knappt sovit något om nätterna i flera månaders tid, för att hon skött om moffin som vaknat nån gång per timme och irrat runt i huset.

Nu är moffin på centralsjukhuset här i stan, och momma får åka hit flera gånger i veckan för att hälsa på honom. Hon har berättat att han inte vet var han är, eller vem som är där, men på något sätt verkar han ändå veta vad som sker, på sitt eget sätt. Själv har jag inte klarat av att åka dit, än. Bara tanken av att se min älskade morfar sådär får mig att gråta. Nu när jag skriver det här inlägget storgråter jag, det här är så tungt. Jag vet ju hur det här kommer sluta, men jag har bara skjutit bort tanken och torkat mina tårar.

Jag vet inte hur många nätter som jag gråtit tills jag somnat, hur många tårar jag torkat snabbt för att inte visa att jag gråter. För på något sätt så vill jag inte visa mina känslor, visa mig sårbar, även fast det är helt normalt att visa känslor. Jag är så rädd, att om jag öppnar mig så kommer jag bryta ihop totalt. Det känns som om det enda som håller ihop mig just nu är familjen och katterna.

Hörni, tack för mig för idag. Jag zoomar ut från sociala medier och bloggen ett par dagar, och bearbetar mina känslor. När jag kommer tillbaks kör vi igång med en fräsch nystart på bloggen, det blir bra! Ha det fint, vänner ♥

IMG_5957

Att göra ett val

IMG_2598

Det har varit en del skriverier det senaste om djurförsök, och trots att jag vetat om djurförsök och vad som sker bakom kulisserna, har jag kört på med mitt race och lagt på skygglapparna.

För ett par månader sedan läste jag ett blogginlägg på en finlandssvensk blogg (hittar inte inlägget nu, tyvärr) där hon listade märken som testar på djur. Då började ett litet frö gro i mig om det här med att ha djurtestade produkter. Jag kikade lite snabbt på min sminksamling, och kom fram till att mer än 75% är testat på djur. Återigen sköt jag bort tanken och körde på med skygglapparna.

Men – för ett par dagar sedan hamnade jag in på Beauty Boulevard, som Cajsa och Sanna nyss har startat (sååå stolt över er tjejer!! ♥) och ett inlägg som Cajsa skrev om djurförsök. Efter det inlägget vaknade jag upp. Jag är klar med djurtestade produkter, även om det innebär att jag inte kommer köpa min favoritmascara från Maxfactor, eller ögonskugga från Maybelline.

IMG_5595

Om man är osäker på det här med djurförsök och vilka märken som är cruelty free, har PETA en lista på märken som testar vs inte testar på djur, och så har även Beauty Boulevard skrivit ihop en lista, den här ska jag spara till min mobil för att läsa om jag är ute och shoppar och behöver titta snabbt.

Jag tror det allra svåraste med att sluta har varit att man har varit ensam, och ingen annan har brytt sig om att vilja sluta. Nu är jag inte ensam längre. Cajsa och Sanna har även de börjat dra ner på djurtestade produkter, vilket gör mig peppad och glad. Jag tar nu ett stort steg från min comfort zone, och utesluter djurtestade produkter.

Nu kommer jag säkert ha lite dubbelmoral, men produkterna jag redan har som är djurtestade kommer jag behålla tills bäst före-datumet gått ut, det känns som extra påfrestning på miljön att slänga en massa produkter. Tyck vad ni vill, men såhär gör jag, och efter produkterna är använda så kommer jag inte använda djurtestat längre.

Det finns en hashtag som heter #CFBeauties eller #CrueltyFreeBeauties som man kan använda för att tagga sina cruelty free-produkter. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

sniff

Kärleksfullt internet

Blogfame har just nu en tävling i samarbete med Glossybox, där tre stycken kan vinna en halvårsprenumeration från Glossybox. Prenumererar man redan på Glossybox får man en lyxig goodiebag istället. Man ska alltså skriva ett inlägg relaterat till näthat och sedan skicka in till Blogfame, läs mer här om ni är intresserade av att delta!
DSC_8054

Jag satt länge och funderade på vad jag skulle skriva om. Inte har ju jag någon gång blivit utsatt för näthat. Elaka och onödiga kommentarer och meddelanden jo, men de har jag bara tagit med en klackspark. Där kläckte jag en bra idé, varför inte skriva om just hur man struntar i näthat? Vi kör så hoppas jag att någon får hjälp med att våga säga ifrån!

För det första – det är inte fel på dig. En person som näthatar är ofta en väldigt osäker person. Inte för att dra dem över en kam, men kollar man vem som hatar på till exempel Kissies eller Kim Kardashians Instagram-konto är det väldigt många yngre (det förekommer ju förstås äldre också) som har privat Instagram. Det är lätt att skriva skit åt andra om man kan gömma sig bakom en ”skicka förfrågan”-knapp, istället för att ha en helt öppen Instagram där folk kan kommentera tillbaks på dina bilder.

Ta det med en klackspark. Det här kan vara svårt, men jag har alltid tagit elaka och onödiga kommentarer med en klackspark. Jag kan bli ledsen och upprörd över sådana kommentarer, men efter en stund kommer jag fram till punkt nummer ett, det är inte mitt fel. Därefter kommer jag fram till det här med att ta meddelande med en klackspark. Personen som skriver tycker ju tydligen du är tillräckligt intressant för att skriva till, även fast det inte är snälla kommentarer.

Ignorera hatet. En väldigt svår sak att göra när ilskan och viljan att skriva ett salt svar tillbaks är större än Mount Everest. Men att bara ignorera kommentarerna/meddelandena visar på din mognad, och visar åt de som skriver skit att du inte bryr dig, alternativt kan du ta bort kommentarerna/meddelandena.

Svara på ett oväntat sätt. Om du vill skriva svar kan du skriva ett sakligt svar, inga elaka ord, men tänk noga över vad du skriver. Alternativt kan du skriva ett svar tillbaks ”jaa jag håller med dig”, medhåll från den man hatar kan göra att det inte är roligt att skriva skit längre ;-)

Låt ingen begränsa dig. Om hatet haglar in när du lägger upp vissa bilder på Instagram, keep doing it. Haters make you famous, eller vad brukar de säga? ;-)

Och allra viktigast, om du ser någon näthatas – stå upp för dem! Jag har sett många näthatas och stiger alltid emellan, jag skiter i om jag får elaka kommentarer för att jag gjort det som är rätt.

themanbox

Med detta sagt tycker jag att det är sååå bra att Daniel Paris har tagit fram The Man Box tillsammans med Glossybox! Just texten på lådan ”An eye for an eye only ends up making the whole world blind” känns så himla rätt för det här ämnet. Var snäll på nätet, alla gynnas av det.

Att vara en hormonstorm

Hej! Söndagskväll då, och jag är ledig från jobbet inatt = sovmorgon imorgon!! Dan for iväg till Jakobstad tidigare, han ska jobba måndag-fredag ett tag framöver i Karleby så han bor i Jakobstad in i veckorna… Grät som en liten unge när han for iväg, och där kom idén till det här inlägget.

Alla mina hormoner i kroppen är helt fucked up, det är ju den där tiden i månaden… Varje månad är det samma sak. Oftast börjar det med rageattacker, exemplet som jag drar vareviga månad, oftast när mensen nyss börjat och mensvärken from hell har anlänt: ”Gud måste vara en jävla kvinnohatare som ger oss kvinnor (mig) en sån vidrig smärta varje jävla månad, vad har karlar gjort för att få slippa lidandet?!”. Dan har lärt sig att här håller man bara med och säger ”mmm så är det nog” ;-)

Just det här exemplet har jag inte dragit den här månaden, men hormonerna gör mig också överkänslig, och jag brukar gråta över de mest otympliga och onödiga saker. Idag var den dagen, då Dan for iväg så triggade det mig och jag började storgråta. Började nyss gråta igen för att chokladen är slut, nu gråter jag då jag skriver meningen att jag gråter för chokladen. Gråter för att jag är ensam. Satt inne på Ellos tidigare och skulle beställa en höstjacka. Började gråta när jag såg vilken storlek jag skulle ha enligt måttabellen. Gråter för att jag inte varit till gymmet på ett tag. Gråter lite mer för att jag vill ha choklad, gråter ännu mer för att jag vet att chokladen inte är bra för min hälsa och för att jag vill gå ner i vikt och bli hälsosammare. Gråter för att katterna inte vill ligga i sängen med mig, gråter för att lägenheten är ett jävla bombnerslag. Gråter utan någon som helst vettig orsak. Gråter av skratt när jag hör hur jag låter i mitt inlägg.

Åh tjejer, säg att det inte bara är jag som är en hormonstorm under min mens?! Det här är min vardag under de 2-3 första dagarna av min mens. Det är en jädrans tur att imorgon kommer jag vara mitt glada, positiva jag igen, så nu ska jag gråta ur mig det sista, titta på någon bra serie och sedan sova. Godnatt! ♥

865a200660ef7c884ff61328af7e447bphoto_2015-10-12_00-55-15

Att vara djurägare

IMG_5595

Det här är ett inlägg som kommer rakt från hjärtat, där med kan det bli starka åsikter.

Att vara djurägare. Det finns toppar, och så finns det dalar. Det är inte lätt. Det är ett stort ansvar, oavsett om det är en hamster, katt, kanin, fågel, eller ökenråtta. Jag använder katt som exempel i inlägget, eftersom jag har tre katter. Adopterar man ett djur, så har man ett ansvar för det: att ta hand om djuret, älska det och ge det ett bra liv. Blir en av mina katter sjuk, så är det mitt ansvar att se till att de får veterinärvård och behandling för sin sjukdom, då kan man inte sitta och säga ”men jag har inte råd”. Och ja, för er som känner mig, jag har sagt ”åh nej jag har inte råd” när t.ex. Kalle blev akut sjuk i urinvägsinfektion, men det var bara bita ihop och få tag i pengarna på något sätt.

Det är också mitt ansvar att se till att katten trivs. Klätterträd, stimulans, umgänge, lek och så vidare. Att se till och göra det som är bäst för ”flocken” och dess harmoni. Som när vi skulle adoptera Susie, så sa jag åt Dan ”Om de (Kalle och Hobbe) inte kommer överens med henne, så lämnar vi tillbaks henne, det är inte värt osämja och disharmoni för att vi ska ha en tredje katt”. Bara för att man adopterar en till katt, betyder det ju inte att katterna passar ihop, alla individer är olika. Så sa även Susies uppfödare, att det var inga problem att komma tillbaks med henne om katterna inte passade ihop.

Adopterar man en katt har man ett långt förhållande framför sig, då katter kan bli upp till tjugo år gamla, om de får hållas friska. Det är inget djur man bara tar för en sommar och sedan lämnar efter sig, det är inget djur som man tar för att ha sällskap i en lägenhet ett par år. Jag visste ju det när jag adopterade mina katter, och hur ska jag ens kunna lämna bort dem? De litar ju på mig, de är en del av vår familj, inte skulle vi väl heller ge bort ett av våra framtida barn?

sniff

Jag kan förstå om det är mer extrema orsaker som ligger bakom, till exempel att man blir svårt allergisk, eller att t.ex. barnen och katten inte går ihop över huvud taget. Den sjukaste anledningen jag läst om var för att katten inte passade med den nya inredningen… Likställer man sin katt med att vara en inredningspryl så är det något seriöst fel – för kom ihåg, ett djur har känslor, liksom vi. Ett djur förtjänar att bli behandlat med respekt och tillit.

Och om man absolut inte vill (eller kan) ha sin katt kvar, så finns det alternativ. Man kan omplacera katten med hjälp av katthem, sälja den eller ge bort. Att avliva en katt (eller ett djur över huvud taget) som i allmänhet är friskt är SÅ FEL. Det görs överallt, varje dag. Det är så snedvridet så det inte är sant. Avlivar man barn som är olydiga? Avlivar man barn för att man tröttnat på dem? Kanske en drastisk liknelse, men det är exakt samma sak, för djur är lika mycket värda som oss människor.

Och en annan tanke som slog mig – vad ger det oss för rätt att bestämma över ett annat liv? Kanske lite dubbelmoral från mig som har tre katter, men jag kommer A-L-D-R-I-G kunna göra mig av med mina älsklingar, det har jag inte samvete till att göra. Enda anledningen till att de kommer avlivas är om de blir sjuka och mår dåligt, för det är ansvaret jag måste ta som djurägare. Jag blir rent ut sagt ledsen av att läsa om människor som avlivat sina djur för att de tröttnat, eller om de lämnat djuret någonstans mitt ute i ingenstans för att de inte vill ha den längre. Hur sover de på nätterna? Hur kan de ha det här på sitt samvete?

IMG_2598

Det här är ett extra känsligt ämne för mig, eftersom två av mina tre katter är från ett katthem. Kalle och Hobbe är alltså från ett katthem, de har varit skygga och rädda från dag ett, men de har blommat ut så mycket under de tre åren vi haft dem, och bara tanken på att utsätta dem med stressen som en flytt till en annan familj medför gör att det sticker till i hjärtat. Jag och Dan vill ju gärna ha en hund i framtiden, men vi kommer se efter hur våra katter reagerar på den och ta den på prov först. Trivs de inte med den och mår dåligt över att en hund bor hos oss, får hunden åka tillbaks till sin uppfödare.

Ett annat ganska tydligt exempel är när vi åker till mamma och pappa och tar katterna med oss. Sniff (deras katt) har kopplat ihop mig med Hobbe (han och Hobbe kommer inte överens), och morrar och fräser om jag tar i honom utan att han är beredd, eller vill själv. Det är hans sätt att säga ”Nej, det här känns inte bra. Lämna mig ifred!”. Har jag ”provocerat” honom genom att plocka upp honom i famnen eller försöka klappa honom när han är i klätterträdet (hans safe-zone) så har han kunnat klösa och attackera mig, ett övertydligt ”NEJ, lämna mig ifred!!!”, och det respekterar jag. Han är ju inte en elak katt, bara en katt som är osäker och rädd, och agerar därefter, missförstådd helt enkelt. Det här med allt analyserande jag gör kommer säkert från det att jag är hästtjej. En vanlig dag i stallet studerar och analyserar jag hästen i dess kroppsspråk i hagen, då jag gör i ordning den, rider den och umgås med den, något som lätt överförs på allt i vanliga livet, och självklart med katterna också.

Det här var de främsta tankarna jag fick om det här ämnet, jag skulle kunna skriva ännu mer, men det får vi ta en annan dag. Orsaken till att inlägget skrevs är att jag såg en YouTube-video om djur som lämnats ensamma och sedan räddats av djurhem, där de i videon pratade om hur många djur som avlivas eller dumpas någonstans för att ägaren tröttnat. Ett liv ska inte behöva tas för att man tröttnat på något, så tycker jag. Vad är era tankar om det här?

PS. Håll kommentarsfältet rent från påhopp och onödiga saker.

IMG_1828Jag och en betydligt gladare Sniff. Jag hoppas vi kan vara där igen någon dag.

Varför parfymera mensskydd?

Hej! Det är den där tiden i månaden för mig, och jag får alltid en massa djupa tankar och funderingar under min mens konstigt nog. En sak jag kom att tänka på för ett par dagar sedan är de ”nya” parfymerade bindorna från Always, nattbindorna Ultra i den blå förpackningen som jag alltid har använt. Det finns ju förstås andra parfymerade bindor också, men jag tar upp de som jag handskas med när jag har mens.

Då är min fråga – VARFÖR parfymerar man bindor? Det står så fint på förpackningen att den neutraliserar odörer. Okej. En sötsliskig doft som ska neutralisera en odör. För det första – varför ska jag behöva neutralisera odörerna jag ger ifrån mig under min mens, när det är något som är helt naturligt? Jag tror nog att ingen någonsin har tänkt på hur någon annan doftar under deras mens. För det andra, nej, odören neutraliseras inte. Det blir den vanliga odören, plussa på parfymen. Det resulterar i den äckligaste luktkombinationen jag någonsin upplevt. Och för en annan grej, tänk när folk har lärt sig den där doften, dom bara ”Jaha, nu har hon mens”. Det är som om den sötsliskiga doften och den vanliga odören tävlar om vem som vinner, och det är inte trevligt.

Men alltså hela grejen med att ens parfymera bindor och mensskydd överlag är ju helt bisarr! Jag har iallafall blivit lärd att man helst ska tvätta sig med milda tvålar där nere och undvika parfymerade produkter, just för att området är så pass känsligt med slemhinnor, för att pH-värdena ska hållas neutrala, och så kommer Always med denna produkt? Nu har jag ju inte haft några problem med det här, men de som är astmatiker, allergiker eller överkänsliga mot parfym, hur är det för dem? Inte hittar jag de oparfymerade bindorna någonstans heller, de är som försvunna ur butikshyllorna. Och ja, jag skulle kunna byta till något annat märke/andra bindor, men de här bindorna är i princip det enda som jag kan använda de första dagarna under min mens.

Tittar man lite närmare på ett bindpaket så ser man också att det oftast inte finns någon innehållsförteckning. Det skrämmer mig lite, vad finns egentligen i bindorna vi använder? En journalist för Aftonbladet hade mejlat till Always och frågat vad deras bindor innehåller, och helt enkelt fått till svar ”Det är företagets skyddade information”. Dessutom hade de även skrivit att de till viss del innehåller samma ingredienser som även smink gör (!), men att de är dermatologiskt testade. Min spontana reaktion är ”hjälp!!”. Det är ju jag och en hel del andra kvinnor som använder produkterna, det är för tusan vår rättighet att veta vad bindorna innehåller.

Jag är uppgiven, irriterad och förbannad. Varför ska jag behöva använda produkter som kan vara skadliga för min hälsa, för att skydda mot något som är helt naturligt? Just mens är ju inte riktigt något jag skriver om ofta på bloggen, men det här tycker jag var viktigt att skriva ner lite tankar om. Vad tycker ni om det här ämnet?

smiley-face-thumbs-down-clipart-Thumbs_down_smiley2_Clip_Art

Magkänslan

  
Ännu en gång fick jag lära mig att det är magkänslan man ska lyssna på. Ett råd till er läsare från mig, har ni problem med att göra ett val, lyssna inte på hjärtat eller hjärnan, lyssna på magkänslan. Säger magkänslan ja, kör. Säger magkänslan nej, spring därifrån så fort du kan. Och än en gång lät jag mig utnyttjas av min milda natur och naiva tro att folk kan förändras, och lät mig köras över. Kan ju säga såhär att det här var sista chansen och sista gången jag blir överkörd. Lova mig det, att ni står upp för er själva och säger ifrån när ni blir orättvist behandlade.